Gaykvitter

Jag sitter nu och funderar på vad jag ska göra. På måndag ska jag ta tag i en massa saker inför hösten. Det känns både bra och dåligt. Det här blir mitt sista inlägg på ett tag. Jag har ingen lust att blogga när jag ledsen. Tårarna rullar på min kind av ledsamhet när jag egentligen ska vara glad och lycklig. Jag avskyr mig själv den dagen jag sände iväg ett mail till en ägare med hotell i Thailand, jag verkligen avskyr det. Alla säger att jag ska vara så himla lycklig över att jag har en fru som verkligen gör det här, i mitt initiativ. Att jag borde vara glad och stolt. Vem har sagt något annat? Du kanske tycker att jag borde åka med ner och hjälpa till och inte sitta här hemma i regn och rusk.

Jag hade gjort det om omständigheterna hade varit annorlunda. Jag borde vara glad, jag borde vara glad, det är samma jävla visa jag hela tiden får höra. Och att det går över, mina tårar går över. Jo klart det går över, i morgon kanske jag sitter och skrattar över mina känslor jag har för stunden, men det tror jag inte. Samtidigt är det nästan ingen som har frågat mig vad jag vill och hur jag känner. Det är trevligt.

Jag är också ledsen att hanky inte skötte det bättre än vad jag förväntade mig. Här om något så har jag skött allting väldigt professionellt. Jag har inte gnällt en endaste gång sen start. Jag har skrivit klubbguiderna gratis, fyra gånger per månad, frivilligt såklart. och jag gär det gärna i fortsättningen. Jag har gjort recensionen från Berns och Katthavet från egen ficka tillsammans med fotografen Christian. Jag strulade med mina fakturor i start, men sen skickades dom iväg, frågan är vart dom tog vägen eftersom inga pengar kom in på bankkontot. Jag har väntat i över en månad på att något ska hända, men utan resultat.

Självklart kan jag inte sitta som en mus och låtsas som om ingenting har hänt. Chefredaktöern Martin Johansson vill att jag ska komma tillbaks till hanky efter vårt telefonsamtal igår, men jag vet inte. Jag känner mig för gammal för att hålla på att blogga om vardagliga händelser, men samtidigt så älskar jag att skriva. Det är som diarré men i fingrarna. När jag i början av detta inlägg skriver att det blir det sista på länge så ångrar jag mig redan här och här. Varför ska jag ge upp något jag bara älskar.

Jag fick ett jättefint sms från Josefin. Hennes tjej är just nu i Peking och sänder alla spännandenyheter för aftonbladet (web-tv). Hon vet hur jag känner mig även om det inte är samma liknelse. Hennes tjej kommer ju hem efter snart, men hon är ändå borta just nu. Man skulle kunna tro att det är värre för den som är hemma, men så kanske det inte är? Känslor är Ohanterbara ibland. Jag har ju gått här hemma och försökt hålla in mina tårar, in det sista. Men det har bara inte gått. Klart att det är trist när ens kärlek drar iväg. Jag känner mig halv på något sätt. Fast om jag går ut ikväll kommer jag nog på andra tankar.

Helst av allt så hade jag önskat att hanky kunde ha skött MIN ekonomi bättre. Även om det är fixat på måndag (Hoppas) så är det rätt så många veckor försenat. Nu ska jag leta mig vidare i cybervärlden, för just på den här bloggen trivs jag inte på.

Ps, sist jag var ledsen, i sommras så skickade Johanna mig ett par bröst via sms. Nu har hon gjort det igen och jag blir lika glad varje gång. Ha ha.